En svältkonstnär

En pjäs av Josefin Ankarberg och Alexander Ohakas, fritt efter Franz Kafkas novell.

”Därför gör det extra stort intryck när Josefin Ankarberg med hög röst bryter ut i en enda stor anklagelse mot de vuxna, som är vi, som väntar oss att tonåringar med plakat ska lösa världens problem. Sen rullar allt på i lugn och ro igen. En svältkonstnär i Gubbängen är sympatisk, underhållande, lätt oroande, med mycket plats för publikens egna reflektioner” – SvD

”I linje med föreställningens titel avstår man också: avstår från att ge alla svar, avstår från att framhäva hur friteatern alltid har levt på svältgränsen, men ändå snickrar ihop ett slags svältkonst. Den vetskapen behöver inga pekpinnar.” – Aftonbladet

Djupt inne i skogen tornar en märklig konstruktion upp sig. Är det en maskin? Eller rent av ett konstprojekt? Samtidigt flockas den förväntansfulla publiken runt svältkonstnärens bur för att få se en skymt av den ihärdige mannen som lyckas hålla sitt CO2-avtryck precis över 0. Franz Kafkas kortnovell ”En svältkonstnär” firar 100 år, men är kanske mer aktuell än någonsin, när det tycks vara den enskilde individens ansvar att undvika apokalyps och miljökatastrof genom att knappt finnas alls. Kanske är det bästa helt enkelt att bli ett träd.

”Intresset för svältkonstnärer har minskat avsevärt de senaste årtiondena. Medan det förr i tiden var en god affär att i egen regi arrangera stora uppvisningar av det slaget är sådant numera fullständigt omöjligt. Annat var det förr. Då var hela stadens uppmärksamhet riktad på svältkonstnären”. Så inleds Franz Kafkas kortnovell ”En svältkonstnär”, som publicerades för första gången 1922 i oktobernumret av kulturtidskriften Die neue Rundschau. Ganska precis 100 år senare har Josefin Ankarberg och Alexander Ohakas skrivit en pjäs baserad på Kafkas novell. Här möter vi förutom svältkonstnären bland andra orienterararen, maskinisten, tre skådespelare och impressarion. Med många musikaliska inslag cirkulerar handlingen kring de val vi som individer behöver göra och vad som händer om man drar dem till sin spets. För vems skull finns vi egentligen till, när det bästa vore om vi inte fanns alls? Och hur kan vissa bara köra på?

För att citera orienteraren: ”Det är så mycket som går åt helvete nu så det är väl inte lönt att klaga. Det är klimatet och det är nya virusmutationer och det är krig och vi ska stänga in oss i våra lägenheter men öppna våra hjärtan och vi ska stötta bönderna men inte dricka mjölk och de säger hela tiden att det är viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt och jag försöker verkligen det men jag börjar undra hur stort huvud man egentligen måste ha för det börjar kännas rätt så fullt här inne.”

Regi: Josefin Ankarberg

Manus: Josefin Ankarberg och Alexander Ohakas
Scenografi och kostymdesign: Ebba Forstenberg
Musik: Simon Steensland
Teknik: Joel Dannerup
Ljusdesign: Andreas Boonstra
Producent: Birgitta Linder
Grafisk design affisch: Freddot Carlsson Andersson
Foto: Carla Orrego Veliz
Smed: Kaj Primus
Snickare: Acke Engström

På scen: Josefin Ankarberg, Sasha Becker, Joel Dannerup, Alexander Ohakas, Benjamin Quigley

Föreställningen är ca 2 timmar och 40 minuter lång inkl. 20 minuter paus.