Atlantis Hyperborea

Manus och regi av Andreas Boonstra

Pressröster om Atlantis Hyperborea

”Själva poängen med uppsättningen är att gestalta önskan att skapa sig ett storslaget förflutet, särskilt när nuet inte framstår så lysande.”

”Nu intar Sara Turpin rollen som Rudbeck, stadig, säker och bergfast förankrad i myllan. Som man sade förr: hon spelar inte Rudbeck, hon är Rudbeck.”

”Det blir pedagogik på hög och underhållande nivå, med inlagda möjligheter till jämförelse med och kritik av vårt nu.”

”På Moment:teater i Gubbängen kan man alltid räkna med såväl tankeväckande som lekfullt rolig teater.”
SvD

”Skådespelarna vinner över mig på sin sida med sitt engagerade spel och väl avvägda självdistans, och snart skrattar min inre 5 åring och mitt vuxna teaterrecensent-jag i samklang. ”

”Ensemblens tvära kast mellan historiska figurer, från Platon till Drottning Kristina, kröns av Åsa Berglunds Cowburn och Erik Stenberg utsökta kostymer.”

”Scenerna som gestaltar den “vetenskapliga” circle jerken mellan Rudbeck, hans kollegor och mecenaten Gabriel De La Gardi är dråpligt underhållande och vassa.”

”På det hela taget är Atlantis Hyperborea ett godisregn av mockumentära sketcher, väl lämpad för den som gillar rövarhistorier om 1600-talet och lekfulla sceniska lösningar.”
Kultmagasin

”För Andreas Boonstra är Rudbecks manier inte bara en vetenskapshistorisk anekdot att skrocka åt – utan nationalismens inneboende löjlighet driven till sin spets”

”Jag lär mig utan tvivel en hel del om det sena 1600-talet generellt och Olof Rudbeck specifikt under min kväll i Gubbängen”
DN

 

I andra versen av vår nationalsång finns enligt min mening en mycket märklig textrad. ”du tronar på minnet av fornstora dar.” Vad ska det betyda egentligen? Man får anta att det är den så kallade stormaktstiden på 1600 talet som åsyftas i raderna. Då när Sverige ständigt låg i krig med sina grannländer och periodvis förfogat över stora landområden. Tronar vi som nation idag verkligen på de minnena? Borde vi göra det? Har vi som lever nu något att göra med det så kallade fornstora Sverige? Alls? Ger våra historiska ”fornstora dar” oss några särskilda rättigheter idag? Springer våra svenska värderingar, som många idag tycker mycket om att prata om, ur de dagarna? Behöver en nation minnet av fornstora dagar för att kunna utvecklas och bli en bra nation att leva i idag? Ett är säkert: drömmen om fornstora dar är global och mycket gammal.

Den här föreställningen utspelar sig under slutet av de fornstora dagar som vi idag sjunger om och handlar om en på många sätt extrem jakt på fornstora dagar åt de dagarna. En fri tolkning baserad på en relativt sann historisk händelse ur vårt rika kulturarv.

Följ med oss till år 1700 och hör den gamla Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck berätta om sitt liv och sin gärning för två studenter som skriver en biografi om honom inför hans 70 års dag. De är mycket intresserade och nyfikna på hans tidiga forskning och verksamhet. Hans upptäckande av lymfkärlen, anläggandet av den botaniska trädgården, anatomiska teatern, bevattningssystemet mm. Saker som påverkat universitet och staden mycket. Hans möte med Drottning Kristina och studierna i holländska Leiden vill de också gärna höra om. Rudbeck själv är mycket mer intresserad av att prata om sin verkliga livsuppgift. Atlantican och Sveriges märkvärdiga och sorgligt missförstådda forntida historia.

– Följ fisken, säger Rudbeck och springer i väg för att hämta några oemotsägliga bevis för att vi verkligen tronar på minnet av fornstora dar.